Recensioner

På sitt sätt är det lätt att skriva om R.E.A-gängets humor som har mottot Roligt.Elakt.Aktuellt. De gör lysande reklamfilmsparodier. De skjuter av salvor av korta humornummer som kanske lite för ofta liksom bara tar slut, som hade kunnat vässats lite till.

 Å andra sidan finns det en skön känsla i många av de numren. Ungefär som att de hittades på för några timmar sedan och att de gör bästa tänkbara humor av det. Ofta fungerar det för att det är bra text eller bra framförande. I bästa fall både och. 

Får se upp

På sitt sätt är det också hopplöst att skriva om deras föreställningar. Man ska inte avslöja poängen i sketcherna. Man ska kanske inte ens nämna vilka de skojar med, för redan då kan man ana vad skämten går ut på. Om Sussie Eriksson driver med "Leila bakar", är det ju rätt självklart att det vimlar av sexuella anspelkningar (just den sketchen är väldigt roligt).

 När det gäller kul tv-parodier har R.E.A -gänget varit rätt ensamma, men nu får de se upp. Varje söndagskväll ser flera hundra tusen tv-tittare  "Partaj", där man betar av tv-tablåerna i en rasande takt.

 Att ungefär en tredjedel av showen känns igen från Börsen i Stockholm gör inget, Göteborgspubliken har ju inte sett det tidigare. Och inget ont om Anders Lundin, Ola Forssmed och Sussie Eriksson, men bäst här är R.E.A-gängets doldis Anna Carlsson.

Grov sketch

 Perfekt komisk tajming, sjunger bra, spelar på sin sex appeal, vågar spöka ut sig till vad som helst. Lika bra som prinsessan Madeleine i en rätt grov barnvaktssketch, som när hon sjunger om att hon är kåt på Justin Bieber eller mycket fyndigt skojar med Göteborgs kommunalråd till en välkänd hitlåt.

Jan-Olov Andersson

Hur kul är det numera med parodier på kända artister? Det görs av lokalrevyer, After Dark och hur många andra som helst.

 Därför är det befriande skönt att R.E.A koncentrerar sig på slapstick, fysisk humor där kroppsekvilibristen Ola Forssmed inspirerat de andra till nya gymnastiska höjder:

 Allra roligast är Ola som patient som drabbas av allt och lite mer medan han sitter och väntar på läkaren. Eller som prins Carl Philip, Björn Ranelid eller för den delen strippande same gör han oskattbar komik utan att egentligen säga något roligt.

 Men självklart är även Anders Lundin kul som Jan Josefsson, Sussie Eriksson är ljuvlig som bakande Leila med sexanspelningar och Anna Carlsson spränger effektivt hela Göteborg i bitar. Det drivs pricksäkert med Melodifestivalen, Västlänken, Gry Forsell (fattar dock inte riktigt varför), August Strindberg och kulturprogrammet Babel.

 Men när hela ensemblen ger sig ut i OS-grenen konstsim blir det återuigen fysiskt akrobatiskt kul.

Den här stockholmsgänget har inte bara anpassat sig till Göteborgspubliken - det visade de redan förra året - utan de har lyft sig själva till en fysisk komik som garanterat håller länge än.

Fast själv ser jag mest fram mot att Ola Forssmed får göra sin alldeles egna krogshow - tro mig, den kmmer så småningom.

Lasse Råde

Det är en konst att vara rolig och kanske framförallt att skriva och framföra något som är tänkt att vara roligt. Kom och hjälp mig om det samtidigt ska vara elakt och aktuellt. Fråga R.E.A-gänget.

 I sann Helt Apropå-anda har de i många år tagit sig an aktuella personer och händelser och gjort underhållning av det. Både i TV och som här, på Kajskjul 8, i en krogshow.

SÅ, HUR ÄR DÅ HÖSTENS R.E.A-föreställning? Rolig? Verkligen. Elak? Njaea. Aktuell? Jodå. Alltså lagom mittemellan plussat med lite sex och snusk för att den ska gå hem bland trerättersstinna helgfirare som väljer bort Skavlan och Körslaget för lite livs levande underhållning som gör narr av bland annat... just det, Skavlan och Körslaget-Gry.

 Och trots att den där förfesten i form av en minishow om Eurovision-finalen som serveras till förrätten känns bortslarvad och ¨poänglös så håller resterande 90 minuter en grym nivå på både skämt och sceninsatser.

 Anders Luindin är rutinerad och allround nog för att med små medel lösa det mesta som kastas på honom, Ola Forssmeds plastik och kontroll över en kropp utan någon som helst kontroll är obetalbar, Anna Carlsson bär ensam många av de mer eleganta sång- och dansnumrena och Sussie Eriksson har både komisk tajming och finfin sångröst. Vi går från Leilas heta bak via After Dark i Irak till äkta lappdance och en sjukt otajt Björn Ranelid. Det mesta är välskrivet och fyndigt.

FÖR EGEN DEL hade jag gärna sett att kvartetten tog mer fasta på bokstav nummer två i trion, e som i elakt, och varit just detta lite mer och lite tydligare. Bytt det svenskt fesljumna mot lite brittisk Smack the pony-attack och legat lite mer i framkant även med aktualiteten.De väljer lite för välsnitslade banor ibland.

 Å andra sidan så måste de väl tänka på att folk sitter där och äter, så kompromissen får anses som god nog.

DANIEL CLAESON

- Det blir ju bara löjligt att ha skinnpaj när det är så här varmt, säger Jerry Williams och kränger av sig jackan.
I ett svart linne med rött glitter sparkar han sedan bokstavligen igång det förväntansfulla extranumret I can jive. Då ställer sig publiken upp och Jerry Williams, 70 år i april, svarar med att lyfta mickstativet och studsa över scenen som den rockstjärna han är. Det är förutsägbart men ändå ett slags triumf.

Första passet på vårens maratonshow är avklarat och Jerry Williams kan räkna in ännu en arbetsseger. Det var tydligt att några av låtarna behöver köras varma under ytterligare några kvällar. Annat satt hur säkert som helst. Det är också ett om inte så namnkunnigt så i alla fall mycket rutinerat band han har med sig. All respekt till kompetenta musikaliska hantverkare som gitarristen Janne Oldacus och basisten Matts Alsberg som gör sitt jobb på ett bra sätt, men utanför de medialt mest uppmärksammade scenerna.
Ändå är det förstås Jerry Williams själv som är showens motor och mittpunkt. När han kommit igång efter några nummer är det framförallt uppenbart vilken god sångare han är. Tajmingen och fraseringen är inte bara egen, utan dessutom fullständigt klanderfri. Jerry Williams har en absolut tonträff när det gäller de klassiska rock'n'roll-numren.
Det är också de som blir allra bäst. Visserligen uppskattar publiken de egna hitlåtarna "Who's gonna follow you home, (med cajun-inspirerat dragspel) och Did I tell you. Jag tycker att de faller ur ramen en smula och är i stället mest imponerad av hur Jerry Williams tolkar den tidiga rockhistorien. Inklusive de där knyckande rörelserna med höfterna, händerna och huvudet. Det är faktiskt en kulturgärning och ingen kan tvivla på att han har kul på scenen.
Sedan kan jag inte få nog av Jerry Williams skrönor kring motorcyklar och turnéliv. Lika tyst som han är i intervjuer, lika underhållande är han i sina mellansnack.

Högst och längst applåder får Jerry Williams högröstade tolkning av John Lennons Working class hero. Han sitter ner och sjunger, tar i så att blodkärlen i pannan spänner och svetten rinner ner för halsen. Han vet exakt vad han sjunger om.
Då är det inte "bara" underhållande utan dessutom gripande.

Johan Lindqvist

Han kör igång showen med låtarna Your true love och Rebound från senaste albumet Alright. Man kan undra vad det är för livselixir den här mannen har hittat som gör att han fortfarande, efter så många år på scen, har så mycket energi och vilja att dra igång nya projekt.
Jerry Williams visar inga tecken på att vara utlevad. Den här showen, som i kväll drar fullt hus, ska gå sammanlagt 24 gånger till slutet på april.
- Det känns så roligt att komma tillbaka och lira i Götet, säger han mellan låtarna.
Scenen lyser lila till låten Who's gonna follow you home. Jerry Williams flörtar med publiken, han har ett excentriskt scenspråk med mycket dans och spex.
Det är även generöst med mellansnack. På släpig stockholmska avhandlas olika sätt att kvadda en hoj – en skämtsam historia med minnen från Östersund. Detta liksom den ännu mera macho berättelsen om det där med alkoholen kontra kärringen därhemma ingår naturligt i hans roch'n'roll-image. Han är ju en tuffing.
Mot mitten drar han upp pulsen och rockar med högre och högre tempo. Publiken kommer verkligen igång och börjar klappa takten. Flera reser sig upp. Mycket uppskattat blir när han, från de nyare låtarna, går tillbaka till en gammal goding, med Elvislåten Don't be cruel.
Så plötsligt – efter att ha rockat loss med Roll over Beethoven – börjar mannen att pusta. Han dricker lite vatten. Är han trött? Idog träning har länge varit Jerkas knep för att orka med konserterna, bland annat löpning och styrketräning.
Jerry Williams är inte trött. Stående ovationer och applåder efter sista låten föranleder en rad extranummer, bland annat en mäktig Working class hero. Han gör den med enormt mycket kraft i rösten och ett storslaget scenspråk. Skinnjackan med rödglittriga blixtar. Hela publiken står upp och jublar.

Att kvällen bli en succé råder det inget tvivel om. När klirret av skedar mot chokladmoussebägare hade tystnat vid långborden efter middagen var det ju inte vilken artist som helst som tog plats på scen.
Sven Erik Fennerström alias Jerry Williams är en av Sveriges mest rutinerade musiker. Hans krogshower har alltid dragit enormt mycket folk. Allt talar för att även de kommande konserterna på Packhuskajen i vår kommer att vara en publikmagnet.
Den 15 april fyller han 70 år.

Malin Bjerkstig

Att Jerka fyller sjuttio om nära två månader är svårt att tro. För maken till energi och oföränderligt liv på scenen finns knappast. Visserligen är håret gråare (brylcremen lade han av med för länge sedan) men skjortan och kavajen gnistrar, jeansen är tajta och bootsen i rött ormskinn sitter som aldrig förr.
Den här gången har han tagit ett rejält avstamp i femtiotalet. Med hjälp av forna medlemmar i Boppers rycker han tag i eviga evergreens som "Don't be cruel", "Shakin all over", "At the hop", "Roll over Beethoven" och en rad andra.
Kroppsspråket är detsamma som alltid – ännu är han inte en parodi på sig själv, utan klarar till och med sin egen (eller om det nu är Chuck Berrys?) duckwalk till publikens jubel.
Snacket är minimalt men på sitt oefterhärmliga vis berättar han skrönor om mc-åkning eller om musiker som halkat av turnébullen som ingen annan.

Det är egentligen inte mycket variation, utan tung glad rock rätt igenom. Det är först som första extranummer som tempot dras ner och Jerka drar sin tunga känslofulla tolkning av John Lennons "A working class hero is something to be". När den sedan toppas med "I can jive" kokar det i publikhavet och ingen lär blir besviken.
Inte direkt en komplett krogshow med dansare, effekter, återblickar och nya grepp, men en effektiv skjulshow som kommer att hålla länge.
Lasse Råde

Roligt, elakt och aktuellt ska det vara när R.E.A underhåller på Kajskjul 8. Stundvis lever krogshowen upp till alla tre kriterierna, men långt ifrån genomgående. Fast visst är det underhållande när R.E.A. flyttar till Göteborg efter tolv år på Hamburger Börs i Stockholm för att visa sin föreställning på västsidan med premiär igår.
Anders Lundin är den enda som känns igen från staren 2000. Med sig har han Anna Carlsson, Ola Forssmed och Sussie Eriksson. Showen har de kört på Hamburger Börs under våren, med vissa omarbetningar för att behålla aktualiteten men även för att anpassa det för Göteborgspubliken.

Tajt och tajmat
Den första akten, som mest är avsedd för uppvärmning inför vad som komma skall efter det att publiken har smörjt kråsen vid långborden, dundrar igång med ett högt tempo. Samspelet är tajt och tajmingen sitter som en smäck. Ola Forssmed briljerar med sin slapsticktalang och Anders Lundin är ciceronen som bjuder på ett visst mått av självironi och skämtar om sig själv som föredettning. Sussie Eriksson visar upp sin känsla för komik och Anna Carlsson får publiken att sjunga med i en Göteborgsanpassad version av Stockholm i mitt hjärta. Publiken bjuder till och föreställningen är på banan.
Sen springer resten av showen fram i en rasande fart. Sångnummer, sketcher och mer eller mindre träffande imitationer flyger förbi under drygt en och en halv timme. Bland de bättre imitationerna hittar man Forssmeds träffsäkra Leif GW Persson och fånige Erik Amarillo. Några av de vassaste satirspetsarnariktas mot Veronica Maggio som sjunger "I koma" och driver med artistens stelhet vad det gäller såväl sång som framtoning.

Lite inaktuellt
Anders Lundin glänser med sitt ordvrängeri i välskrivna monologer och prickar rätt i sin imitation av Ulf Malmros. Elakheten visar sitt ansikte när det är dags för "fördomsfest" – en frågesport om homofobi, fördomar och okunskap. Kanske kvällens smartaste nummer. Men vissa av de halvgamla skämten om melodifestivalen känns långt ifrån aktuella och driften med mutskandalen kunde gått betydligt längre än ett harmlöst sångnummer. Den som vill bli underhållen av proffsiga artister som tar sitt uppdrag på allvar kommer antagligen inte att bli besviken.

Hanna Jedvik

Okej, några Stockholmsartister som ska roa på en Göteborgsscen. Ett etablerat gäng, även om medlemmarna har kommit och gått snabbare äm på en farsscen. Som har upprätthållit en revytradition med dagsaktuallitet. Visst. Men här?!
Jo, med det funkar. Utmärkt väl, dessutom.
Anna Carlsson är ny, men rutinerad. Kommer med rutin från farser på Vallarnas friluftsteater i Falkenberg och Thomas Petersons pålitliga humoruppsättningar.

Att hon är rookie i gänget är inget som märks. Här får hon spela ut hela sitt register av komik, parodi och sång – oavsett om det handlar om dryg bartender eller en vilsen Veronica Maggio.
Tillsammans med Anders Lundin, Susie Eriksson och sanslösa Ola Forssmed är hon en självklar del i gänget. En ensemble som vet att roa rejält och som stöttar och triggar varandra.
Här handlar det om att fånga humor i stunden. Plocka artister eller händelser som är just nu. Det sker med rapp känsla och, ibland elak, på prickenkänsla
Alla ska med, ingen.

Oavsett om det handlar om en snarlik Maria Montazami (Sussie Eriksson) eller en pilsk Eric Amarillo. Inte ens Anders Lundins insats i "Allsång på Skansen" kommer undan.
Eller mutskandalen i Göteborg, som vädras ut och in i ett svidande satiriskt nummer.

Jo, Rea-gänget har hittar en ton som går hem även i Göteborg. Det är få lågvattenmärken, desto oftare humor med stil och finess där skratten är i legio.
Osvikligen går vi mot mörkare tider. Men vi kan i alla fall har roligt – som på Kajskjul 8 i höst.

Kai Martin

Mia Skäringer har kommit ungefär halvvägs på Sverigeturnén med sin musikaliska enmansshow Dyngkåt och hur helig som helst, och om det eventuellt fanns några skavanker vid premiären i Karlstad för en månad sedan så är det bortslipade.
Den här föreställningen sitter som en smäck.

I en och en halv timmer bjuder Mia Skäringer på var som mycket väl kan vara det roligaste som går att se på en scen just nu.

Vi får träffa publikfavoriterna Tabita och Gulletussan från Mia & Klara i SVT, så klart, men båda övertrumfras av en ny bekantskap i form av Ann-Marie som med stort hjärta och kronisk svampinfektion spelar didgeridoo och famlar efter nån slags livslycka Kay Pollack-style.

Men framför allt får vi möta Mia Skäringer.

Hon är själutlämnande, vemodig, brutalt ärlig och näst intill, naken på scen. Hon döljer inte sina personliga tillkortakommanden, nej, hon drar fram dem som troll i ljuset, varenda skavank, och bjuder på sig själv så långt det överhuvudtaget går. Mia Skäringer är så personlig att hennes berättelser blir allmängiltiga.

För det handlar visserligen om hennes egna problem, om den torftiga uppväxten i Kristinehamn, men Mia Skäringers problem är allas problem. Ditt och mitt. Vi har alla varit osäkra tonåringar, många har vuxit upp till osäkra vuxna, en del släpar på jobbiga skilsmässor och andra trasiga familjerelationer. Alla kämpar med sitt bagage. Så. Hur kul låter det här egentligen?

Inte särskilt, det medges, men Mia Skäringer har som Jonas Gardell en lysande förmåga att vrida på perspektiven, hon får skrattet att fastna i halsen men finner även humor där andra bara ser mörker.
Och det, mina vänner, det är en alldeles fantastisk egenskap.

Jan Andersson

Mia Skäringers "Dyngkåt och hur helig som helst" är förmodligen det mest skoningslösa jag har sett på en svensk humorscen.
Skoningslös för att hon först och främst offrar sig själv på humorns altare.
Det här är clownen som gråter. Det här är pajasen som sliter ut hjärtat och låter det skälvande och pulserande blöda ut över publiken.
Det är en stark odyssé ur sitt liv som hon bjuder.
Underhållande...?
Ja, märkligt nog.
Som publik av "Mia och klara" och deras vassa karikatyrer är det lika lätt att luta sig tillbaka i lätthumorn.
Men Mia Skäringer skär djupare än så.
Hennes skämt stinker. Hennes skämt är karvande ur sår från anorexi, bulimi, våldtäkt, självförnekelse, förnedring. Allt speglat mot det där manuset till filmen om henne själv i den tillrättalagda versionen, som hon drömmer om. Den långt från den fula verkligheten.

Ja, det är brutalt. Ja, det gör ont på riktigt. Ja, det går att skratta åt. Men inte jämt.
Mia Skäringer vågar alltså varva in verkligheten i skojandet. Hon är ibland närmast masochistisk i sitt förhållningssätt till sig själv och sitt livs självreflektioner. Hon sparar inte på någonting. Oavsätt om det handlar om pappans alkoholism, hans död, hennes barns födelse eller hennes separation.

Hon balanserar allt detta onda skickligt med humorns svärta och hoppets ljus.
Ackompanjerad av sambon Dan Fors på flygel och cellisten Martin Rasten gör hon också hjärteskärande sånger.
Mer naket, gripande, hudnära och, paradoxalt nog, roligt kan det inte bli i svensk humor just nu.

Kai Martin

Göteborg. Ronny Jönsson är tillbaka. Han gör snapsvisor av Håkan Hellström. Men mest är Claes Malmberg en nattklubbssångare med oväntade låtval.
Att Claes Malmberg kan snacka ner vem som helst och tjöta tills publikens öron glöder är väntat. Han berättar mycket underhållande minnen.

Klädd i smoking
Halva showen är sångnummer. Vi förflyttas till dansgolv på 70-talet när Malmberg i smoking sjunger "Is this the way to Amarillo", "I can help", "Tap turns on the water" och Leonard Cohens "Don't go home with your hard-on".
AC/DC:s hårdrockande "Highway to hell" och Charlie Chaplins vackra melodi "Smile". Starkt sexmannaband och två körtjejer.

Hysteriskt rolig
Ronny Jönsson värmer upp till förrätten. Det är 17 år sedan Malmberg senast gjorde sin genombrottsgubbe från Mölndal, som nu avslöjar att pappa heter Glenn-Åke. Han gör små dryckesvisor av "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och två andra av Hellström.
Ibland är Malmberg hysteriskt rolig, ibland hysterisk. En gång säger han insiktsfullt: "Nu åkte hjärnan iväg. Jag ber om ursäkt".
Men han är bäst när han släpper spärrarna. Extranummer: Randy Newmans "Its lonely at the top", leende elegant, och en medelålders "After midnight".

Jens Peterson

Claes Malmberg lever gott utan sin ständiga skugga, Ronny Jönsson. Lis Hellström Sveningson ser en fullvuxen gök med självdistans.

Han har, som de flesta av oss, gjort en snoa i livet. Nu är Claes Malmberg hemma igen. Med en mellanlanding på Kajskjul 8 förvissar han oss om att han fortfarande lever. Både personligen och som artist. Hos Malmberg hänger det sällsynt nära samma och den nya showen lever som vanligt gott på det han plockar ur egen fatabur.

Ronny Jönsson kommer Malmberg inte undan. Skinnpajen från Mölndal har blivit hans ständiga skugga. Han hade inte behövts här, men Göteborg värnar om sina godingar, jag kan tänka att förshowen är en eftergift för det. Det blir lite tjôt om tvivelaktig coachning, Håkan Hellströmparodi och allsång. Men bara det, att vara förband åt sig själv, säger en del om Claes Malmberg scenkapacitet.
Till huvudshowen har han svidat om och äntrar scenen i skinande lackskor och skimrande väst under kostymen. Och näsduk i bröstfickan såklart. Glidarstegen, som han gärna tar över scenen, är pigga och lätta. Den utlovade nostalgishowen början från början. Med mamma och pappa. Riktig fart tar det vid inträdet i scenkarriären. Hos frigruppen Götateatern debuterade Malmberg som gökunge. Nu utlämnar den fullvuxne gökungen alla detaljer om händelsen.

Showen fortsätter med nedslag och funderingar utefter livets väg, men den biografiska linjen tunnar ut, den generösa självdistansen sviktar däremot aldrig.
En fyr går exklusivt till Claes Malmberg för hans smittande scenglädje. Han är verkligen levande, var manus (skriver ihop med Lennie Norman) slutar och improvisationen tar vid vet man sällan.
Resten är en ordinarie show. En kul kväll på krogen med rivig musik av ett sexmannaband och en energisk doaduo. Men på premiären försvinner de olika instrumenten och, än värre, Malmbergs sång, i öset. Synd, för han sjunger bra och dessutom har låttexterna sin roll i storyn
Det finns ett allvar hos Claes Malmberg också. När thailändska kvinnorna snällt nyper honom i hullet tänker han på hur vi behandlar dem som kommer hit till oss.

Lis Hellström Sveningson

Under namnet "Gubbröra" och pyttipanna" bjuder After Shave med Anders Eriksson på en helkväll. Det handlar om miljöanpassat och klimatsmart. Återanvändning av gamla nummer och gubbar; avdammat av avdanskat, med uns av nytt. Trist, tråkigt och nostalgiskt? Inte ett dugg.
Det här är kul från starten i "gillestugan" med killarna som coverband med 70-talspop på repertoaren till den sanslösa "macken"-finalen, som aldrig vill ta slut.
Jo det märks att Jan Rippe, Knut Angred, Per Fritzell och Anders Eriksson älskar det här. De har roligt varje minut och den glädjen är de inte sena att sprida. Sven Uslings Trio dyker upp med en sedelärande anekdot, att rap kommer från södra Öckerö innan den slog igenom i Bronx. Allt åskådliggörs med en rap grundad på rytmen från en fiskestånk.

Med lyckohjulet snurrande finns chansen till 30 nummer, allt beroende på vilken siffra hjulet stannar på. Det blir, för kvällen, så vitt skilda framträdanden som tyska Earth, Wind & Fire (Erde, Wind & Feuer), brysselsteget och Åke från Åstol. Bland andra.
Huvudshowen blir en kavalkad av olika figurer och sånger där bröderna Peps, Bo Kaspers Orkester och Mikael Wiebe briljerar.
Men det är de gamla hjältarna, numren och sångerna som slår bäst. När pärlbandet av klassiker som "Man ska ha husvagn", "Pappa jag vill ha en Italienare", "Under en filt i Madrid", "Sportradion" och "Det ska va gôtt å leva" dukas upp är succé ett litet ord i sammanhanget.
Dessutom, något som är lätt att glömma av i skojandet, vilka fantastiska sångare kvartetten är.
Killarna sätter svåra stännor lika självklart som om de sjöng de i duschen, bara det är värt att premieras.

Kai Martin

Recension. De är världsartister. Älskade av publik på stora scener i Florida, Chicago, Bangkok och bland oljesheijkar i Dubai. Nu regerar den musikaliska virtous-duon Stefan & Kim i julshow på Kajskjul 8. Men ibland känns det som Smålandsbördiga musikfenomenen är f-ö-r bra för snapsfestande julbordsjägare.
Vi får vara med om bokstavligt brinnande huvudshow med lagom blandning av galenskap, tonsäker sång, grandios musik med fioler, gitarr och flygel.

Egentligen har jag aldrig fattat att de inte är superstjärnor i Sverige. Det är sju år sedan som jag första gången överraskades av Stefan & Kim just på Kajskjul. Sedan dess har duon erövrat världen flera turnévarv och i år fock de också äran att medverka i Diggilooturnén.
Men Stefan & Kim är egentligen värda en egen stor scen. De ska upplevas live.Som på Kajskjul 8 när de gör sina egna nummer av välkända operettverk, schlagers och julklassiker.

Rockoperan Barcelona blev Bara Vila. Norsk-svenska schlagervinnaren Fairytale och La Viox fick en stråk- och operettuppvisning. Vivaldi tolkar Kim på sitt sätt med stråken, så att fiddlan till slut tar eld!
Klassiska Stilla Natt-toner förmedlas med en helt nyskriven världslig text med ett medmänskligt budskap där inga medborgartester behövs.
Aldrig tidigare har vi väl sett hur man kan spela piano, 60-talshiten Obladi Oblada, med byxor och kallingar vid fotknölarna.
Den en och en halv timma långa showen går så fort att man bara förundras över vart tog tiden vägen: Att få fiol och gitarr att bli såå underhållande kan bara Stefan & Kim.
De fyra tråktjejerna i Sjöströmska Kvartetten plus Friskusen Mattias på trummor och körsång inramade det hela perfekt.
Det är bara att gratulera den intima nöjeskrogen på Packhuskajen att man lyckats knyta världsartisterna till sin julshow. Låt oss hoppas att det inte dröjer sju år till nästa gång.

Kjellåke Dahlin

Den som väntar sig en traditionell julshow till julbordet på Kajskjul 8 i vinter kan räkna med en överraskning. När skåningarna Stefan Arwidson och kim Strandberg är i stan igen bjuds det istället på en suggestiv, oförutsägbar show som snarare för tankarna till Twin Peaks.

Rökiga sammetsgardiner, blixtrande sångnummer och i Kim Strandberg en fiolvirtuos som är både lika vithårig och har samma djävulska leende som Leland Palmer. När trumslagaren och körsångaren Mattias Frisk visar sig vara lika stor som jätten i tv-serien är det ingen tvekan om att man för kvällen befinner sig på The Great Northern Hotel snarare än Kajskjul 8.

Underhållningsmässigt är showen stundtals riktigt vass, som i en massiv stråkversion av schlagervinnaren Fairytale. Men också stundtals trubbigt, som i bulgariska (?) julsången, komplett med ryska arméuniformer och deadlocksperuker.

Det är fyndigt, spexigt, ibland nästan åt buskishållet, men vad som gör showen strålande är framförallt oförutsägbarheten. Introt till en klassisk julsång kan lika gärna mynna ut i ett evigt ordvitsande som Puccinis Nessum Dorma.

Showen inleds med ninjaklädda trumslagare, som hänger från takbjälkarna i Phil Collins In the air tonight. Den avslutas lika fullkomligt vansinnigt och briljant med Dick Dales surfrocksklassiker Misirlou i ett rasande tempo med både blåskomp och spontandans på borden.

Sådan galenskap hittar man vanligtvis bara i David Lunch universum.
Eller då, som ikväll, i Stefan & Kims krogshow.

Olle Råde

När Tomas von Brömssen gör krogshow för första gången i sin långa karriär blir det mer enkel historieberättarhumor och mindre allvar, fler skämt under bältet och en otydligare dramatisk båge.
Han underskattar inte åskådarna, men sänker ändå nivån ett snäpp jämfört med "Tomas revy – Återkomsten" för ett och ett halvt år sedan. Precis som då är det närvaron, publikkontakten och de spontana infallen som är hans och föreställningens starka kort.
Slutsångens text om en cirkus med "Inga stora sensationer", passar som motto för kvällen.

Allt material är inte nyskrivet och en del hämtas ur hans första enmansrevy från 1990 – bland annat "Ränten 14" (byggd på den gamla jazzlåten "Makin' whopee") om huset i stadsdelen Lunden som han växte upp i.
Framför allt känns figurerna igen. Västgötagubben som kallas "Farfarn" säger "Höddö" som ingen annan, men det är förstås kanintänderkyparn Yngve Gylling som dominerar. Båda två får i grunden ganska poänglösa historier (Papegojan!) att bli riktigt underhållande.

Efter inledningen med notalgiska minnen från sin barndoms vintrar rör sig Tomas von Brömssen länge kring ämnet tjejer, men det blir oftare en språngbräda till annat än som ramberättelse. Räddningarna när han kommer av sig eller blir full i skratt vävs in på ett proffsigt sätt.
Folkmusikproggiga Majornas 3dje Rote med Göran Premberg i spetsen kör egna låtar som "Älvsborgsbron" och ordnar allsång om Värmeverket i Rosenlund. Kompet varieras inte tillräckligt, men det vägs upp av de glödande fiolduellerna.
Bandet backar Tomas när han spelar sälgflöjt, klarinett och altblockflöjt, och får förstärkning av Peter Johansson när scenbilden ändras från kök till finrum. När han byter trombonen mot en trädgårdsslang i en visa med ekivoka antydningar ser det roligare ut än det faktiskt låter.

Två omgångar gibberish (låtsasspråk) blir det precis som i förra revyn. Efter Stintans obegripliga dalmål kommer inte den ryska clownen, utan istället nonsens-franska, och då är "översättningen" av schlagern "Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?" bättre än snacket efteråt.
Att det är en krogshow gör att totaltiden blir 4,5 timmar räknat från första låten med Majornas 3dje Rote på den mindre scenen vid baren. Jag trodde pauserna skulle sänka tempot, men det är inga problem om man har trevliga bordsgrannar.
Brömssens kypare skyndar på servitörerna ett par gånger, trots att de sköter sig utmärkt, och under premiären skojar han även med mästerkocken Leif Mannerström. Mer levande än så kan det knappast bli.

Martin Erlandsson

RECENSION. Äntligen får vi möta entertainern Tomas von Brömssens alter-ego, Kyparn Yngve Gylling i sin rätta miljö – krogen. På Packhuskajen regerar Tomas inför ett fullsatt (420 personer) audiotorium från det att förrätten serverats och 4,5 timmar framåt.
"Det vilar inga lessamheter och sorg i Göteborg..." sjunger han. Och visst har snart 66-årige Lunden-sonen helt rätt. Vi bjuds på en krogshow som har nästan allt. Kärleken, värmen, skratten, den intima publikkontakten – och inte minst en fantastisk musikalisk backup med Majornas 3dje Rote.
Det är genuint göteborgskt. Ensemblen lyckas till och med att göra Bellman till göteborgare. Och epistel no 33 blir "Göteborg – stolta stad" känns långt in i ryggmärgen.
Efter "Återkomsten" på Lisebergsteatern för snart två år sedan har Tomas turnerat flitigt. Det märks inte minst i sångnumren, kanske tack vare samarbetet med grabbarna från Majorna?

VI BJUDS PÅ lysande sånger av Tomas, och framförallt med knivskarpa texter. Att få göra Brel har länge varit en Brömssen-dröm, som nu förverkligas till "Är du kär i mig ännu Klas-Göran-toner".
Fyndigt och roligt!
Förutom Kyparn får vi träffa den babblande dalkullan Stintan med de långa flätorna och "västgötafarfar" med sin breda dialekt.
Tomas von Brömssen får också närkontakt med krogpubliken och här använder han sin suveräna skicklighet att improvisera, med känsla och "slänga käft" med publiken – till allas glädje!
Tomas teknik som historieberättare kräver både tajming och mod. Han kör ofta tvåstegsraketen, det vill säga först släpper han en liten poäng, och sedan kommer själva poängbomben.
Så jobbar en mästare!
Tomas och Majornas 3dje Rote på kajskjul 8 blir en långkörare.

Kjellåke Dahlin

Tomas von Brömssen är en av de varmaste och mest personliga artister vi har – åtminstone i den här stan.
Så när han för första gången gör en egen krogshow blir det inte speciellt glittrigt eller spektakulärt. Utan det är Tomas och de lokala förmågorna i Majornas 3dje Rote som tar hand om det hela.
Och det räcker bra. Redan innan förrätten kommer paradfiguren Hovmästaren och bannar både kökspersonal och servitörer. Mellan varven spelar gruppen glad göteborgsfolkjazz (eller vad man nu ska kalla det) och Tomas kommer in som Stintan, som ingen begriper men alla skrattar åt, eller som Farfarn från Västgötaslätten som berättar så dåliga vitsar att man bara måste skratta. Och så berättar han än en gång så där poetiskt om sina hyss som barn på Räntmästaregatan.
Så tätnar det senare. Tomas sjunger Brel (underbart roligt och vi förstår franskan fast det ändå inte är det) som på något vis går över till "Är du kär i mig ännu Claes-Göran". Och Hovmästaren drar sin mest kända historia om Dr Forselius och servitören med timmen i...
Det är personligt och opretentiöst, men ändå utmanande att ensam möta publiken och lita på att vitsarna och snacket håller. Få andra har Tomas närhet och kontakt till publiken.
Finalvisan säger mer än man först kan ana – den är både en hyllning till Chaplin och en rad andra husgudar, men också en längtan efter en cirkus utan överdrifter och onödiga sensationer.
Ungefär som Tomas egen krogshow. Gott så.

Lasse Råde

På slaget sju strömmar musiken ut från Kajskjul 8, eller Rattlesnake Saloon som är ställets alias när After Shave och galenskaparen Anders Eriksson förverkligar barndomsdrömmar om att likt hjältarna i titeln få bära kofösarmössa.
Den gamla fiskeladan gör sig för övrigt utmärkt som vilda västern-estrad, för vad är väl västkustska fiskargubbar om inte kåbojsare i sydväst?
Cabaret Cartwright är en helkväll där kvartett och orkester titt som tätt dyker upp på scen och pockar på uppmärksamhet i trerättersmiddagen. På munspelslektion följer fräriefakiren Lond John följer Per Fritzell som glädjeflicka från Texas. Emellanåt tappar de Bonanza-tråden och någon gång går showen på tomgång. Men oftast är det fart och fläkt och sång och dans. De bjuder på sig själva och driver med pratshower och gör om mig-profeter och tyskar. Glitterdiskomustaschbögpojkbandet från Düsseldorf – Erde, Wind und Feuer (lågbudgetversionen av ett mer namnkunnigt band) – är magnifikt och deras oväntade sorti sätter också punkt för föreställningen. Drygt fem timmar senare, bara det imponerar.
Men bäst är nog ändå kvartettens verkligt genuina leenden när de medelst tråbas och banjo spelar kånntridoftande dängor på verandan under förkvällen. Det är den glädjen allt handlar om egentligen.

Patrik Andersson

After Shave med Galenskaparen Anders Eriksson gjorde en formidabel framgångssuccée av "Falkes fondue" för knappt tre år sedan. En show som snurrat på i diskokulans gnistrande sken ända in i 2007.
Nu är diskofavoriterna ersatta av country. Hö, hästar, vagnshjul från hästkärror är plötslig det, som knirrande, ska få fart på det här.

Gillestugan med mysiga 70-talscovers har förvandlats till en saloon med countryn diton. På scen kommer, mycket porträttlikt, bröderna Cartwright med pappa Ben.
Dryckesvisorna till maten är countrystandards med alkoholromantiska, svenska översättningar. Kul, men inte allsångsbra. Och munspelsskola till "Oh Susanna" blir en katastrof.
Under middagen serveras "Hos Hoss" – en snabb varité där Anders Erikssons Präriefabriken Long John är som mest tokig med ballongdans och nakenchock.

Så småningom, efter en lååång resa, är gänget framme vid huvudnumret. På vägen har de förlorat bröderna Cartwright. In kommer the Bishops, ett diskonummer som bjuder till pridefestival i Uppsala domkyrka. Än det ena, än det andra galna personporträttet dyker upp där ett bräckligt tema blir Per Fritzells countrykille som utsätts för en extrem make-over av stylisten Claude Killy (Knut Agnered).

Diskon kommer, lite desperat, tillbaka efter ett kort gästspel av bröderna Cartwright på tyska. Då dundrar gruppen Erde, Wind und Feuer in med gigantiska, blonda afrokrull och, förstås, Earth Wind and Fire-låtar.
Jo, After Shave och Anders Eriksson knyter ihop temat när bröderna Cartwright, som genom ett trolleri, gör comeback i slutet. Men det är på väldigt lösa boliner.
"Cabaret Cartwright" är mycket pangpang och en salig samling i vilda västern. Men utan att riktigt hålla brännpunkten på nöjeskarten hela vägen ut.

I televerksgula overaller, keps och nedvikta gummistövlar äntrar bröderna Marklund scenen till tunga tongångar och drar igång en frustande, pustande rock'n'roll-show med fjället som fond. Full fart och taktfast handklapp från första stund.
Konceptet är enkelt: en räcka låtar alla känner igen med nya fyndiga texter, stilfull koreografi för pjäxor och en dos tillyxad stå upp-komik, allt levererat i ett rasande tempo (förutom den där pausen på exakt 2,23 sekunder). Men det funkar, som det funkar.
De ångar på, med Högfjällshotell (Highway to hell, komplett med Angus-skutt), Skoterled (Countryroad i baktakt) och tar däremellan ära och heder av både fjällhålor, storstadsbor och den goda smaken innan de kommer av sig och improviserar ut i "lössnön" och blir ännu lite roligare.
Folket skrattar så de kiknar men mest njuter trion Tomas Nordström, Jacob Nordenson och Lennart Jähkel själva. Uppbackade av tajta fyramannabandet Pjäx Pistols och själfulla doaduon The Klimptatjakka Chicks tar de i för fjäll och bäverhojt.
Eller som resebyråflickorna från Falkenberg sammanfattar det:
"De är svettiga, medelålders män i gummistövlar och sååå sexiga."

Patrik Andersson

Recension. Det våras för pistvakterna från Svartlien. Det har gått tio år sedan bröderna Sven-Erik, Jan-Erik och Olle Marklund öppnade Norrlandsfjället på Pistolteatern i Stockholm. Kultförklarade TV-serien följdes av platina-CD och landsturné. Nu river Lennart Jähkel & co igång på nytt ed ett riktigt bäverhojtshot från krogscenen.
The medelålders skådisar bjuder på ett entimmarspass värre än en värstinggympa. Svetten lackar i iranga skjortor, svarta västar och kepsar. Stegisättningen, koreografin är hottad med pjäxor, kängor och gummistävlar. Det här är ett pistvaktsröj som ännu går hem.
Femton låtar, eller "visa på det", blandas med klingande och humorrak norrländskt mellansnack med mycket insugande Jo, hälften har vi hör förr, som Pistvaktsklssikerna: Va ä de ni vill, Ockelbo 300, Jan-E ä bra och Skoterled...
Kajskjulpubliken, fullsatt (600), hänger med och ger "pistgubbarna" sitt fulla stöd. Lennart Jähkel äger scenen med sin pondus, mimik och stark sångröst. Som störstebror leder han sina scenbröder Jacob Nordenson och Thomas Norström, som visar att de inte bara är erkänt duktiga skådespelare utan också att de behärskar rock´n roll-röj.
Jacobs tvärflöjtssolo i Minns ni den julen gav också vinterstämning i det gamla hamnskjulet.
Sven-E, Jan-E och Olle är redo för ny landsturné och med skoterstoppet i Göteborg visar de att hoppet, framtidstron i Svartlien väcks till liv igen och att Marklundssagan lever än, eller som bröderna själva sa: "Det var nära att vi fick VM istället för Åre."
Vilket gig och röj det skulle blivit!

Kjellåke Dahlin